Att känna sig misslyckad…

Jag fick en meltdown igår. En sådan där solid meltdown där man hela dagen varit vardagsglad och vardagspepp för att sedan på kvällen totalt sopar allt vardagsbra under mattan. När det händer kändes det som en plötslig realitycheck, där jag med ens förstår hur dålig jag är på allt och hur jag aldrig någonsin kommer bli bättre. Lite av den känslan har tagit sig vidare in till denna dagen, men nu förstår jag, med hjärnan om än inte med hjärtat, att det inte var någon realitycheck, att det inte var en absolut sanning om mig själv jag kommit på.

Denna så kallade meltdown, härdsmälta, är något jag är väldigt medveten om. Även om min självkänsla, min vetskap om mitt eget värde, är högt och mitt självförtroende inom mycket är detsamma så är och har mitt självförtroende inom det mesta kreativa genom livet varit ganska lågt. Men det visar sig inte alltid. På min egen kammare kan jag i perioder måla slut på mina papper och akvareller på nolltid eller skriva låtar så att blåsorna på fingrarna hårdnar. Jag kan visa mina verk för noga utvalda personer som jag vet är verkligt intresserade, som är ärliga och som jag kan ta viss kritik av. Jag kan göra detta under en längre tid och bygger under tiden upp ett självförtroende tills jag tror jag är redo för nästa steg, tills jag tror jag är redo att visa världen. Jag blir glad, jag blir peppad och känner mig oslagbar. I denna plötsliga boost av självförtroende blir jag sugen på att dela med mig till andra, personer utanför min bekvämlighetsbubbla av säkra människor. Jag gör det ett tag utan att känna något speciellt och jag leder in mig själv i en känsla av att ”detta går ju bra”. Sedan efter ett tag kommer den nästan alltid, den där härdsmältan.

När den kommer är den i stort sett alltid bestående av samma sak:

1. Jag inser att jag nu delar med mig till människor som kanske inte alls är genuint intresserade. Utan att jag tvingar på dem saker som jag har skapat som de inte alls tycker om och som de inte alls vill se.
2. Jag känner att jag lurar folk. Här går jag runt och säger att jag målar flera dagar i veckan och att mitt liv går ut på att se världen med kreativa ögon och så är jag såhär dålig, har ingen teknik och målar som en barnunge.
3. Jag blir livrädd för att misslyckas. Jag vet ju inte vad jag gör. Jag vet inte vad jag vill. Jag har ingen rak väg framåt. Hur säljer man in sig själv för att visa ”HÄR FINNS JAG, VILL DU SE VAD JAG SKAPAT?” utan att det låter som att man är den mest självcentrerade personen i världen?
4. Jag jämför mig med andra. Det spelar ingen roll vad de målar. Det kan vara en helt annan stil än det jag gör men allt jag ser är hur grymma dem är och hur jag inte alls är på samma nivå. Och om jag inte är på den nivån varför ska jag ens fortsätta, varför skulle någon vara intresserad av vad jag gör.
   

Nu, dagen efter, förstår jag att allt detta inte är sant. Men små eftereffekter ligger fortfarande kvar, och jag vet att de kommer ligga kvar där latent för att då och då komma upp till ytan. Detta är nog inget jag kan förhindra helt men jag jobbar på ett sätt att effektivare ta hand om det när det kommer.
Igår var katalysatorn det eviga svarta hålet av tutorials på youtube. Att titta på tutorials av olika slag har hjälpt mig oändligt i det jag målar och det är ingenting jag kommer sluta med. Men det är lätt att hamna i jämförelseträsket när man tittar på dem. Det är en tunn linje mellan inspiration och jämförelse, i alla fall för mig, och det gäller att lära sig när man får från det ena till det andra. Förhoppningsvis lär jag mig någon gång men tills dess är det jag som sätter på lite Bob Ross (för vem kan inte bara bli lugnad av denna man) eller gör något helt annat tills jag är på banan igen.

Ta hand om er!

Hej hej, hårspray!